Uppåt en tredjedel av renkalvarna blir björnföda enligt en SLU-avhandling med hjälp av GPS-märkta djur.
Foto: Terence Mendoza/Shutterstock.com Uppåt en tredjedel av renkalvarna blir björnföda enligt en SLU-avhandling med hjälp av GPS-märkta djur.

Var tredje renkalv kan tas av björn

SLU-studie ger stöd för ökad björnjakt

Uppåt 30 procent av renkalvarna kan dödas av björnar i kalvningsområdet. Det visar en avhandling från Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). Studien kommer att bli argument för ökad skyddsjakt på björn. Det har redan fällts 20 björnar under våren i år för att freda renar i Jämtlands kalvningsområden.

Therese Sivertsen har i sitt doktorsarbete undersökt renars och björnars rörelsemönster i Udtja och Gällivare skogssamebyar i Norrbotten.
Skogssamebyarna är troligen särskilt sårbara för björnattacker, anser hon.
– Dels för att renens kalvningsområden och björnens hemområden kan vara helt överlappande, dels för att det är svårare att övervaka kalvning i skogsterräng än i fjällterräng, kommenterar Therese Sivertsen.
Studien har gjorts hjälp av data från GPS-halsband och radiosändare.

Tar en tredjedel av kalvarna
När björnarna härjar som värst kan uppåt en tredjedel av kalvarna kan bli björnföda i vissa områden i skogssamebyar.
– Vajor som kalvar i skogen verkar också ha begränsad möjlighet att undvika björnarna, konstaterar Therese Sivertsen.
Studierna visar att björnarna tar renkalvar under en begränsad period, från födseln och tre till fyra veckor framåt. I dessa områden tog björnarna mellan 16 och 29 procent av alla födda kalvar.
Analyser av GPS-data tyder på att björnarna söker sig till områden med renar under predationsperioden.

Vajorna söker sig till säkrare platser
Men vajorna väljer i mindre grad betesområde utifrån hur riskerna för björnattacker inom kalvningsområdet.
Vid en närmare undersökning av de platser där kalvar hade dödats av björn kunde Therese Sivertsen dock se att vajorna delvis anpassade sig till risken för björnpredation. Det var till exempel lägre risk att bli dödad av björn på kalhyggen, på högre höjder och närmare större vägar.
I doktorsarbetet ingick också en studie som täckte sju olika samebyar. Det gäller både skogs- och fjällsamebyar. Där analyserades renarnas rörelsemönster i relation till björntätheten under både kalvningstiden och sommarbetesperioden. 

Björnstress kan ge sämre hull
Analysen visar att renar i områden med högre björntäthet får sämre ro att beta.
– Detta kan leda till sämre möjlighet att bygga upp hullet inför vintern, vilket i sin tur kan få konsekvenser för renskötselns bärkraft, sammanfattar Therese Sivertsen.
Hennes arbete kan få betydelse för hur samebyarna kompenseras för björnskador. För lodjur och järv ersätts samebyn för dokumenterade föryngringar. Men när det gäller björn bygger ersättningen på storleken på samebyns barmarksbete. 

Ger argument för ökad björnjakt
Skillnaden beror dels på att det görs så få inventeringar av björn, dels på bristande kunskap om björnpredationens omfattning.
– För att kunna upprätthålla en livskraftig rennäring, och mildra tvister mellan motstridiga intressen i renskötselområdet, behöver vi en solid kunskapsbas om björnens betydelse, säger Therese Sivertsen.
Dessutom kan SLU-studien anföras som stöd när länsstyrelsen i Jämtland hittills i år beslutat om skyddsjakt på sammanlagt 20 björnar för att freda renarna som finns i kalvningsområdet i april-maj.